Jag åkte upp till mitt sommarhus, det som jag och min sambo övertog när mormor inte längre kunde klara av det längre. Min mormor avled året därpå så det var nog lägligt. 

Under många år (ca 12 år) så har både jag, sambo och barnen sovit där tillsammans. Min sambo har dock sovit kvar där själv lite längre än jag då jag åkt hem tidigare för att arbeta vid två tillfällen. Han berättade att första gången som det skedde så hörde han av hur det började låta från nedervåningen första natten. Han trodde nästan att det var någon i huset men han visste ju att så inte var fallet. Han skojade med mig att det nog var min mormor eller morfar som stökade omkring och kanske störde sig på att jag inte var där. För vi har aldrig någonsin tidigare upplevt något konstigt där.

Sen ungefär 3 år sedan så har det blivit så att jag åkt upp före med barnen någon dag eller fler innan min sambo kommit. Jag har då inte kunnat sovit och har tänkt på det som min sambo sagt. Inte förrän det börjat att ljusna ute så har jag kunnat somna. I våras ville jag åka upp en helg så jag, dottern och min mor följde med. Min mamma sov på nedervåningen medan jag och dottern sov på uppevåningen. Inget konstigt och jag sov väldigt bra. Saken är den att jag sedan en tid har haft problem med min axel och jag skulle promt ut och kratta tyckte jag. Min mamma frågade om jag verkligen skulle göra det då jag säkert skulle få väldigt ont. Jag kände av smärtan under kvällen och dagen efter lite grann. Men jag fortsatte nästa dag också och tänkte att nu kommer jag att få "sota" för det här!

Dagen efter när vi skulle köra hem så säger min dotter 12 åriga något till mig som fick mitt nackhår att resa på sig!

"Mamma, igår när vi hade gått och lagt oss så somnade inte jag på en gång. Du somnade nästan på en gång och jag låg och vände mig några gånger tills att jag tittade mot balkongdörren. Du vet hur det efter en stund blir ljusare och man kan se efter en stund i mörkret? När jag tittade åt ditt håll såg jag en kvinna stå vid din sida och det var som hon bara kom fram från ingenstans. Jag såg ju inte hennes fötter eftersom hon stod på din sängsida och allt gick så fort och jag blev rädd. Men hon hade håret uppsatt i en knut och hade någon form av klänning eller kjol. Hon lutade sig över dig och hade sin hand på din arm. Jag vågade inte säga något till dig för jag var rädd att hon skulle se mig då. Så jag blundade och sen måste jag ha somnat."

Först tyckte jag att det var otäckt och undrade hur jag någonsin skulle kunna sova där igen. Efter en stund när jag frågade åt vilket håll jag låg åt så insåg jag att kvinnan hade haft sin hand på min onda arm/axel. Jag hade dessutom inte ett dugg ont! Så vem kvinnan är var så ville hon mig bara väl. Så då tänkte jag att nu skulle jag våga sova där eftersom det finns en vänlig kvinna i mitt hus. Men så blev inte fallet när jag åkte upp nu till sommaren och min sambo skulle komma dagen efter.

Jag kände en sån otrolig stress och visste inte hur jag skulle ligga i sängen. Helt plötsligt insåg jag att jag inte ville se kvinnan igen för jag skulle garanterat bli rädd. Efter några timmars snurrande så fann jag en position där jag burrade ned mig i täcket, nästan gömd. Jag låg dock på min onda arm så det var inge vidare bekvämt. Jag tänkte att eftersom kvinnan kommit ganska snart efter jag lagt mig förra gången så kanske hon inte skulle komma denna gång. Jag bad även inne i mitt huvud att hon inte skulle komma och defintivt inte skrämma mig. Jag somnade äntligen men helt plötsligt kände jag hur någon tog tag i min andra arm och drog mig hårt bak. Jag vaknade till då det kändes som om jag höll på att ramla ur sängen. Automatiskt tände jag lampan och fattade första sekunden ingenting. Sen blev jag rädd igen och insåg att jag inte inbillat mig utan att hon troligtvis stått där bakom mig och ville ta på min onda arm som jag legat på. Sen var jag lika rädd igen.

Jag som trodde att jag inte skulle vara rädd denna gång efter min dröm med mormor... men tji fick jag som trodde jag skulle komma undan gamla envisa tantsläktingar :) Jag kan nästan höra kvinnan säga, "att eftersom du är så rädd så måste jag vänta tills du somnar och då får du skylla dig själv att du låg på fel sida".

Jag tror på ett liv efter döden. Jag tror också att man kan träffa sina nära och kära i sina drömmar ibland. Jag har gjort det förut men nu var det länge sedan. Men inatt inträffade det igen!

En bil stannade till precis framför mig och framför ratten satt en okänd kille för mig på ca 30 år. I baksätet satt tre äldre damer varav en var min mormor som har varit död i över 15 år. Medan jag tog mig snabbt fram till sidodörren bakom föraren sa jag till min äldsta son att det här är min mormor (Han minns inte hur hon såg ut då han var väldigt liten när hon dog). När jag kommer fram till dörren ser jag mormor och jag ser även min egen spegelbild i rutan. Plötsligt säger jag till mig själv att det här är en dröm eftersom jag vet att hon egentligen är död. Jag säger även högt för mig själv att det är bäst att jag skyndar mig innan jag vaknar.

Jag öppnar dörren och säger högt: "Mormor!" Jag minns inte om hon hinner svara men snabbt så står jag på knä och kramar om henne hårt. Jag har lagt mitt huvud mot hennes bröstkorg och kan känna hennes värme, hennes andetag och hennes doft. Hon luktade alltid så gott! Jag ser att hon har en del packning med sig och jag frågar om det finns fler fotografier där. (Eftersom jag börjat att släktforska så har en del frågor uppstått) Hon säger att det inte finns fler och när jag frågar henne vilka alla personerna är på de som vi har så säger hon att hon faktiskt inte vet.

Jag förstår att hon är på väg någonstans och får veta att det är upp till Norrland, till Torpshammar. Jag frågar om mina båda mostrar alltså hennes döttrar vet om att hon kommer. Nä, får jag till svar. Jag känner inombords att de kommer att bli så glada att få träffa henne igen!

Jag har under hela dagen försökt att förstå vad hon egentligen vill säga mig. Men så kom jag på det! Nu kommer jag att kunna åka upp utan min sambo utan att vara rädd när jag ska sova. Både för synliga och osynlig typer ;) För mormor kommer ju att vänta på mig däruppe!

Min fina mormor när hon var ca 12 år.

Är gränsen nådd?

Nu har jag under en längre inte haft någon vidare hälsa. Dessutom har jag ådragit mig en förkylning som jag inte tycks bli av med. Jag har nu börjat misstänka att min dåliga hälsa nu beror på stress. Det värsta är att stressen finns i mitt hem. Ja, jag vet. Det är där om något ställe som det borde vara lugnt och stillsamt. Det är där som man ska kunna återhämta sig. Usch, jag blir nästan upprörd och ledsen bara jag tänker på det. Jag ska försöka återberätta så gott det går och försöka besvara min egen fråga.

Som person är jag ganska impuls och gillar fart och fläkt. Jag kan vara ganska glömsk och ibland ha svårt att avsluta saker som jag påbörjat. Men i mitt hem trivs jag när det är ordning och reda, helst katalogiserat ;)

Saken är den som jag nämnt i ovanstående rader så är jag lite glömsk och impulsiv så då kan ni kanske tänka er att det absolut inte är kliniskt rent hos mig. Men jag uppskattar när det ser och känns rent. När allt ligger på sin tänkta plats i huset. Tänk att få komma hem efter jobbet och sätta sig med en kopp kaffe och inte behöva känna att man måste klättra över saker för att komma in och börja städa.

Sedan en längre tid är det jag som har gjort försök till att städa utan något vidare resultat. Min sambo har hela tiden fullt upp med sitt företag, vilket jag kan förstå ibland. Men saken är den att när han inte har det så sitter han gärna framför tv:n med kaffe i handen i nästan 1,5 - 2 timmar om han har kontorsarbete hemma. Han är trögstartad. Sedan ska han alltid gå på toa efter det i ca 30 min minst. Hans jobbtelefon ringer ibland oavbrutet och även ibland mitt i maten eller väldigt sent på kvällarna. Han stänger aldrig av den utan svarar alltid. Det konstiga är att han kan klaga på att han har så mycket att göra men han kan alltid ta sig tid för att gå ut och jaga eller fiska (men det sistnämnda händer inte lika ofta). Han påstår att det är hans återhämtning.

Jag däremot åker oftast tidigast på morgonen och han fixar så att 15 åringen samt 9 åringen kommer till skolbussen. Jag hämtar nästan alltid 9 åringen på fritids och skjutsar oftast henne till dansen. När jag kommer hem ställer jag mig alltid och röjer upp i diskhon efter att 19 åringen samt 15 åringen använt upp allt porslin. Väskor ligger slängda på golven, någon har lagt brev på köksbordet blandat med gympaskor och någon tröja. Det kan ligga jaktkläder slängda på badrumgolvet. 9 åringen har lagt allt sitt pyssel överallt och det ligger sönderklippta pappersbitar överallt.

Jag kom till världen på...(nu var det nära att jag började skriva på Kim Larsens sång) :) Nä men allvarligt, jag föddes en lördagsmorgon klockan 09.09 på Nacka BB på fria 70 talet. Jag var normal lång och tjock. Enligt min mor kunde inte min far närvara vid förlossningen då han var ute på arbete. Men när han väl kom så hade han med sig en guldring med en stor "diamant" i till henne som en kärleksförklaring på att hon fött en dotter till honom. Men det var nog bara en slipad glasbit misstänker jag. Allt gott och så levde lyckliga...

Kanske inte riktigt så lyckligt var det måste jag nog tillstå denna berättelse. Men för mig så var min barndom lycklig och jag visste inget annat som barn. 

Jag växte upp och bodde som barn i en klassisk förort till Stockholm. Många barn på alla gårdarna och mycket hyss hittade vi på. Allt ifrån att tjuvbada på badet om som låg mittemot mitt hus som sommarkvällarna till att plinga på dörrar och springa för livet. Eller så lekte vi burken eller kull som "vanliga" barn gör. Vad nu vanliga barn är för något ;)

Jag hade det rätt så bra och många kompisar. Min mamma arbetade som hushållerska på dagis som det då hette men även på fritids. Min pappa drev eget företag och pengar hade vi väl inte ont om. Vi var nog den första familjen i mitt höghus som införskaffade oss en VHS alltså en videobandspelare som det då hette. Värsta lyxen! Vi hade en rätt så tuff Saab och vi hade även motorbåt som kunde åka fort. Vi var ofta ute på en ö i skärgården som egentligen var en fågel-ö men varken militären eller militärpolisen sa något då pappa kände typ alla.

När var det som min barndomslycka vände då? Ja, jag skulle nog säga att det var en kall vinterdag då min pappa valde att avsluta sitt liv. Fast med facit i hand så kan jag idag som vuxen förstå att lyckan vänt flera år innan. Men som jag nämnt tidigare, så visste jag inget annat och detta var ju mitt liv och min normala vardag.